Posts tagged Vandring
Abisko: Dagsutflykt till Njullá

För några veckor sedan var jag i Abisko, det är jag ganska säker på att ni vet om vid det här laget. Jag lovade er del två av min resa dit - det är det här. Att redigera bilderna tog ett bra tag för mig, och det var ingen vidare glädje i det heller, om jag ska vara ärlig. Är otroligt icke-nöjd med de flesta bilder jag fick med därifrån, och efter tre veckors irritation vågar jag nog påstå att det inte blir någon naturfotograf av mig. Men, jag är en stor förespråkare till ordspråket ut med skiten, och jag vill ju på nåt sätt ändå skriva om detta. Så here we go, jag har skrapat ihop lite bilder som jag är sådär-nöjd med. 


Så, efter att ha sovit orimligt gott i sluttande mark packade jag, Alex och Johan ihop vårt tält och knallade ner till bilen igen. Åkte bort till Abisko besökscenter, vilade benen, tvättade av oss i handfaten, åt en glass. Insåg att en till hike inte var att tala om, så vi tog oss upp till Njullá med hjälp av skidliften. Ett bra tips om man, som vi, är lite oerfarna men ändå vill njuta av Abiskos höjder. Det går även att vandra från liften och bort mot toppen av Njullá, men vi nöjde oss med lifthöjden. Härifrån ser man Lapporten utmärkt, ett landmärke som för mig varit så onåbart för mig i så många år. Så högt upp i Sverige, nu var jag där. Att åka liften kostar, om jag inte minns fel, ca 200 kr upp och ner. Var noga med att kolla vilka tider den är igång! 

Innan vi åkte hem gick vi förbi floden som rinner längst Abisko. Det är fjällvatten från bergen och herr-e-gud vad klart det är! Alldeles blått, men samtidigt så genomskinligt. Förstår inte. Kan vi få fjällvatten i Stockholm, kanske?? Något för staden att klura på! Och med det tackar jag Abisko och fjällen för den här gången, kanske ses vi nångång igen! 

IMG_5984.JPG
Abisko, Sverige

Solen stiger på himlen och lyser upp bergspasset där vi slagit läger. Vi äter frukost; ett ihopplock av riskakor, bars, fröknäcke, skinkost. Nedanför ligger sjön av glaciärvatten lika blå som himlen, i våra flaskor är den smälta isen lika klart som kranvatten. Iskallt. Det smakar nästan ingenting, samtidigt som det är så otroligt gott. Kanske det godaste vatten jag druckit. Härifrån är det två och en halvtimmes gångfärd till närmsta bilväg. När det som finns kvar av glaciärerna smälter och rinner ner i mastiga vattenfall på andra sidan dalen så påminner det om ljudet från motorvägarna i Stockholm. Ett konstant, monotont buller. Jag undrar vad det säger om mig, att jag är en stadsmänniska inifrån och ut? Att jag varit för lite i världens alla fjäll och naturområden? Ljudet gav mig en white noise-effekt när jag skulle sova. Det kändes tryggt.

Mellan tre berg i Abisko lär jag mig en hel del om mig själv. Mest att jag egentligen inte riktig bryr mig om jag är varm, svettig, smutsig. Med största sannolikhet är alla andra här det med. I vilket fall så har jag annat att tänka på; de höga topparna, det kristallklara vattnet, att jag klarat vandringen uppåt. Jag har semester, känner mig återhämtad, ostressad, ganska så nöjd med livet och väldigt nöjd med min tillfälliga frukostplats.