Posts tagged Guinness Lake
Sista dagarna på Irland

Jag har de sista dagarna på Irland kvar, de kommer här!

Måste få börja med att säga: De tre-fyra sista dagarna innan vi åkte hem var vi ganska trötta. Det hade blivit mycket tid i bilen, vi hade ont i fötterna. Det är inte alltid en dröm att resa, det kan också vara påfrestande och jobbigt. Det är tufft att mer eller mindre bo i bilen, att sova i olika städer varje natt. Så ja, vi var lite oinspirerade av att åka sista biten. Vi börjar i alla fall utanför Killarney, vid ett ställe som heter Dunloe's Gap. Tanken var att vi skulle hela vägen dit, men det gick inte att köra bil så vi gick bara en liten bit. Det var fint, det med, dock.

Kolla vilka sköna! Klättrande getter, eventuellt att vi stod lite för länge och kollade på dem för att det ska vara normalt. Men, de var ju söta!

Dunloes+Gap+Ireland

Innan vi spenderade två nätter i Dublin åkte vi upp i bergen en sista gång, till det som kallas Guinness Lake. Och det känns som att jag sagt detta till varje berg i hela Irland nu, men vad fint det var!!! En massa berg, och så en liten sjö mitt i allt.

Guinness+Lake+ireland

Allt som allt hade vi en riktigt mysig resa, Irland slog mig med häpnad. Min bild av landet var "lite berg och sånt", men jag hade ingen aning om att det var så fint!!!! Ska jag välja mina top faves så är det ju ungefär hela norra delen av ön. Speciellt Slieve League Cliffs var en höjdpunkt (hehe). Men också alla små städer och byar vi åkte igenom, så mysiga. Avslutar den här serien av inlägg med en liten film som Johan klippt ihop. Får ju rysningar av den!

Bland berg

Av Irlands kringelikrokiga snirkelbergsvägar blir jag åksjuk.

Påväg mot Dublin är det för en gångs skull motorväg. I sex dagar har vi förlitat oss på gropiga, krokiga vägar med en maxhastighet på hundra men som det knappt gått att hålla sextio på. Det är den ena vägen efter den andra, och vi har fått lära oss att Google maps inte alltid vet vilken väg som är den snabbaste. Om den långa vägen ser bredare ut på kartan, så ät det oftast den som håller högst tempo.

Innan vi byter ut naturen mot stadsmiljö för våra sista dagar åker vi upp i bergen igen. Här är vägarna ojämna och förutsägbara. Aldrig förut har jag haft svårt för att åka bil men i bergen blir jag illamående. Sakta men säkert slår det lock för öronen, nästan så att jag inte märker det förens jag sväljer och det dunkar till av bilbuller och motorljud när trycket försvinner igen.

Det är så otroligt och sinnessjukt fint vid bergspassen, overkligt hur det finns såna här platser. På nåt sätt blir illamåendet värt det, och det gör inte så mycket att mitt 3G på mobilen är inkonsekvent och mindre pålitligt än SJs avgångstider. Det är skönt att ha en stund utan att kunna scrolla planlöst på Instagram.

Jag tycker om att se på när Johan springer upp och ner för bergsluttningen i jakt på det bästa fotot. Själv sitter jag fast vid datorn, men av egen vilja. Jag är klyschan som skriver bäst när det är en fin miljö omkring mig. På vägen ner ler vi båda, nöjda med att vi åkt upp till bergssjön. Han för att han fått bra bilder, jag ler åt tanken av mitt halvfyllda skrivdokument. Det är många s-kurvor ner mot Dublin, men det gör inget.

Av Irlands kringelikrokiga snirkelbergsvägar mår jag bra.