Om Madeira, Lofoten, Umeå, Stockholm

Som jag tänkt på den här förbannade bloggen, ja, hemsidan överlag. I samband med att jag får reseabstinens så utvecklar jag undermedvetet en saknad efter det här internetspacet. Nästa vecka bär det av till Norges kustlandskap och jag måste måste måste få med det här. Det är min absoluta favoritdel av att ha en blogg - resedagboken. När resandet känts för långt bort har jag försjunkit i Portugalresan, läst tankar från en balkong på Madeira.

Året har börjat med ett tungt ankare i Stockholm, men allt eftersom så har planerna svävat som flyttfåglar till alternativa platser att finnas på. Rastlösheten ger mig mer klarhet för varje dag, jag börjar få en idé av vad jag verkligen vill göra i mitt liv - hur jag vill leva det. Förstår ni? Jag blir så uttråkad på gröna linjen tur och retur att jag tvingas till att lösa vad det nu är som ska lösas. Mitt liv är långt från tråkigt, jag älskar det jag gör idag. Men det är rutinmässigt, och jag vet sedan tidigare att rutiner för mig är döden och livet på samma gång. Jag jagar ständigt en comfort zone jag inte trivs i.

DSC09066.jpg

Men nog om det, om mina snurriga meningar och abstrakta tankar. Den här veckan har jag en Norgeresa att planera! Ska dela med mig av allt! Jag och Johan tänker köra bil: Katrineholm - Lofoten. Hur tänker vi där? Det är en resa på tjugofyra timmar bakom ratten. Ska berätta det för er! Allt om vad vi ska se, var vi ska köra, hur vi överlever. Och så får ni följa med på resan, såklart! Mina förhoppningar är att Nordnorge är lika mysigt som Norrland. Då och då får jag en dust av saknad, nu var det länge sedan jag lämnade min gamla hemstad i norr. Jag tänker ganska mycket på Umeå, och hur det är att lämna en stad som jag inte har självklara kopplingar till (så som jag aldrig behöver sakna Katrineholm, där min familj bor).

Det är skönt att känna lusten till att skriva igen, och att faktiskt ha kreativiteten på rätt sida för en gångs skull. Ser fram emot att dela tankar med er igen, för herregud vad många ni är som dagligen hittar in på min blogg. Utan att jag ens är här själv. Lovar att det inte ska gå en månad tills vi hörs igen, men för nu så säger jag godnatt!