Den riviga känslan av att flytta utomlands

san francisco+california+usa

Jag minns hur jag som tonåring längtade ut. Vid mitt skrivbord, skivan täckt av små doodles i nagellack, föddes många drömmar om ett liv på drift. Klasskompisar och parallellklasser pratade högt om högskola, universitet - Södertörn, Linköpings, Mälardalens, KTH, Örebro. Vissa skulle pendla, en del flytta. Tanken om au pair-livet rotade sig i skräcken att under tre års tid rota sig i en och samma stad. Jag minns ivern i att läsa blogg efter blogg, informationsblad på webbsidor, broschyrer från inspirationsmöten. Flera månader i förväg började jag skriva på min ansökan. Så många frågor som skulle fyllas i - om mig, om intressen, om antalet barn i familjer, om eventuella allergier. Pirret, ivern, bristen på tålamod som rev sig ut ur bröstet.

Det var en första gång. Där och då. En milstolpe i mitt liv. Jag kanske aldrig hade hittat mig själv om det inte varit för året i San Francisco; för den tålmodiga processen som bygger spänning; för den overkliga känslan att våga. Jag konsumerade Youtubes resekategori som aldrig förr, följde resevloggare, tänkte att snart är det min tur. På min spända undran om jag skulle komma iväg, fick jag ett definitivt ja redan ett halvår innan avfärd. Det var februari, flyget skulle gå i september. Sju månader av att peppa, längta, undra och försöka dämpa ivern av att tillslut få stega ut i världen. Att äntligen få ta mig an min första stora resa; den känslan är erövrande, massiv, dränerande och så beroendeframkallande.

Jag trodde aldrig jag skulle få känna den igen.

Det är sex år sedan nu. Under tiden har jag upplevt en evighet: Gått från att vara en nyexaminerad nittonåring till att bo i en annan del av världen, känna glädje i att flytta hem, gå igenom depressioner, hitta en samvaro att trivas i, bli kär och flyttat för karriären. Jag har upplevt weekendresor och spontana road trips, men också avbrutit en livslång dröm om ett år i Australien. Sex ynka år; så få, men åh så långa. Jag är en helt annan människa än den Sofie som pysslade med nail art vid det nedkladdade skrivbordet. Nu pirrar det inte längre i magen när jag kliver in på flygplatser; jag har förlikat mig med det stilla lugnet. På samma sätt har jag med sunt förnuft förstått att känslan jag kände, då jag för första gången skulle flytta utomlands, aldrig mer skulle återvända. Ändå är jag inte helt förvånad att den nu smugit sig fram, kurat in sig i mitt bröst. Nu pulserar den fridfullt där den sex år tidigare rivit runt som vildvuxet ogräs.

Den är äntligen, äntligen tillbaka. I oktober flyttar jag ut i Europa.

europa+portugal+lissabon