Då skrivlusten var död

2018, Februari, 2.

Jag har tappat skrivlusten, orken att liksom vara kreativ. Som det ofta faller sig när ens hobby blir jobb. När allt blir prestigefullt istället för kravlöst; När andra måste gilla det man gör. Det är aldrig lika njutbart att göra något för någon annan, som för en själv.

Det låter snobbigt, jag vet.

Det tär ofta på mig att tolka ord till design; Ge orden ett utseende. I bilder letar jag ord, snor dem från mig själv. Plötsligt är det som om det inte finns några kvar för min egen skull, sen. Så ska jag finna tröst i att det är mitt arbete, och att jag ska vara glad för det. Det är jag, men jag vill även kunna vara ledsen för att det minskar min privata kreativitets spelrum.

Jag är nittioåtta procent säker på att det är en övergångsfas, sedan ett bra tag tillbaka har mitt jobb bara stegrat i mängd. Utan att stanna av. Inte så sakta, men väldigt säkert. Jag är tacksam, glad, lycklig, allt.

De andra två procenten är ganska redo att acceptera att jag inte är något speciellt trots allt. Det i sig är är en ny synvinkel på mig själv - i alla år där självmedvetenhet varit närvarande har jag sett mig själv som annorlunda; i hur jag fungerar, i hur jag är, i vad jag vill med mitt liv, i vad jag tillslut kommer att bli. Det är bra, för det mesta. Men också negativt, såklart. bara den detaljen att en människa ser på något helt utan negativitet är speciellt, att vara tvär är något majoriteten kan lägga till i sin meritlista.

Min första tanke: Jag ska sätta mindre press på mig själv. Så bråkar dem i mitt huvud - så mycket som de bara kan - tankarna. Att skriva har förut varit min frizon, alltid prestigelöst. Det som skrivs, det skrivs. Nu då; utan press så händer inget, så hur sätter man press utan att sätta press?

Så mitt skrivande blir tvingat. Jag vet att det gör gott för mig, som terapi. Genom skrivandet hittar jag alltid vägen till mig själv, och det känns alltid bättre. Men att gå till en terapeut är inget jag gör för skojs skull, och kanske är det den skepnaden mitt skrivande ska ta framöver. Jag behöver inte se det som en kul aktivitet, jag behöver bara göra. Det blir som att gå till min alldeles egna, personliga terapeut.