Posts in Skrivande
Då skrivlusten var död

2018, Februari, 2.

Jag har tappat skrivlusten, orken att liksom vara kreativ. Som det ofta faller sig när ens hobby blir jobb. När allt blir prestigefullt istället för kravlöst; När andra måste gilla det man gör. Det är aldrig lika njutbart att göra något för någon annan, som för en själv.

Det låter snobbigt, jag vet.

Det tär ofta på mig att tolka ord till design; Ge orden ett utseende. I bilder letar jag ord, snor dem från mig själv. Plötsligt är det som om det inte finns några kvar för min egen skull, sen. Så ska jag finna tröst i att det är mitt arbete, och att jag ska vara glad för det. Det är jag, men jag vill även kunna vara ledsen för att det minskar min privata kreativitets spelrum.

Jag är nittioåtta procent säker på att det är en övergångsfas, sedan ett bra tag tillbaka har mitt jobb bara stegrat i mängd. Utan att stanna av. Inte så sakta, men väldigt säkert. Jag är tacksam, glad, lycklig, allt.

De andra två procenten är ganska redo att acceptera att jag inte är något speciellt trots allt. Det i sig är är en ny synvinkel på mig själv - i alla år där självmedvetenhet varit närvarande har jag sett mig själv som annorlunda; i hur jag fungerar, i hur jag är, i vad jag vill med mitt liv, i vad jag tillslut kommer att bli. Det är bra, för det mesta. Men också negativt, såklart. bara den detaljen att en människa ser på något helt utan negativitet är speciellt, att vara tvär är något majoriteten kan lägga till i sin meritlista.

Min första tanke: Jag ska sätta mindre press på mig själv. Så bråkar dem i mitt huvud - så mycket som de bara kan - tankarna. Att skriva har förut varit min frizon, alltid prestigelöst. Det som skrivs, det skrivs. Nu då; utan press så händer inget, så hur sätter man press utan att sätta press?

Så mitt skrivande blir tvingat. Jag vet att det gör gott för mig, som terapi. Genom skrivandet hittar jag alltid vägen till mig själv, och det känns alltid bättre. Men att gå till en terapeut är inget jag gör för skojs skull, och kanske är det den skepnaden mitt skrivande ska ta framöver. Jag behöver inte se det som en kul aktivitet, jag behöver bara göra. Det blir som att gå till min alldeles egna, personliga terapeut.

Fredagsskrivandet

Det har kli-A-T i mina fingrar på senaste dagarna, så peppad på att skriva ner mina ord. Allt började med att jag skrev om det motsatta, hur allt satt fast. Nu blir jag nästan knäpp av att inte skriva; Orden går runt, runt, runt i mina tankar. Jag håller på att landa efter en ganska galen jobbvecka. Eller det är egentligen en lögn, för jag jobbar ju fortfarande. So much for Friyay, am I right? Har blivit dåligt med fredagskänslor på senaste tiden, men vem vet, kanske att den kommer tillbaka en dag.

I början av februari antecknade jag att den månaden skulle fredagar få vara skriv-fredagar. Så blev det verkligen inte, men jag tänkte att better luck next time. Alltså mars. Så här är vi nu. Första dagen på kalendervåren, och jag tror något i mig går sönder om jag inte tillåter mig själv att börja skriva mer för min prestigelösa räkning. Vill att skrivardagarna ska kunna handla om allt; ingenting och universum. Det kan vara svindåligt, for all I care. Bara det är.

Och jag undrar på hur många olika sätt jag kan ursäkta min frånvaro här, skulden jag känner. Den är bara mot mig själv, för jag vet hur kul jag tycker det är; att skriva i min blogg; men att ändå aldrig göra det. Frånvaron ger mig kanske mer bekymmer än vad skrivandet ger mig upprymdhet, men inte i närheten av den sorgen som jag bävar eventuellt infinner sig om jag slutar helt och hållet. Säger stopp och hejdå. Det är inte vad jag vill, även om det går en, två, tre veckor av att ingen här inne gör sig hörd.

Då och då går jag in på min blogg-app, ser att ni tittar in här. Flera stycken läser mitt inlägg om drömmar i Europa, det är mitt mest populära inlägg hittills. Med stora marginaler. Det kanske dyker upp ett liknande, sådana inlägg ger mig alltid så mycket reselust. Jag vill publicera inlägg två till tre dagar i veckan här, men vi får se hur det blir med den punkten. Nu ska jag jobba klart, gå i mål på bubblandet i form av den här texten. Utan att rätta, korrigera trycker jag på spara och publicerar - låter det göra mig lycklig.

Året 2018 - januari till juni

I sann blogganda har jag valt att summera mitt år här. Det har, trots allt, varit ett stort år för mig. När jag tänker tillbaka på början av året, jag var ju en helt annan person. Det känns viktigt att komma ihåg, den här delen av mitt liv som jag påbörjat nu och förhoppningsvis får fortsätta. Och så är det typ ett av de inlägg jag ser fram emot mest under året, att få läsa hur andras år varit. Det absolut bästa är nog dock när Youtube överflödas av yearly faves inom beauty. Finns nästan inget som kan vara så spännande som det. Men! Idag ska jag ta mig igenom mitt egna liv, från januari till juni. Vi kör direkt!

Januari

Min lillebror hälsade på i Umeå över nyår, vi firade kvällen med mina vänner. Vid 10 sov jag i soffan, dösjuk. Kunde inte prata på min födelsedag men åt tårta hos Johan och Jonte, ändå.

nyår

Vi for runt så mycket! En dag åkte vi till Tallbergsbroarna, en annan till Holmsund. Överallt låg flera meter snö, det var så kallt, så fint. I min kalender delar utflykter plats med universitet, studentföreningsmöten, psykologer och jobb.

tallbergsbroarna umeå

Jag och Johan hälsade på Alex i Stockholm under några dagar. Vi sa vi flyttar ner i mars! Tre veckor senare trängde vi ihop oss i vårt lilla Spångakollektiv. Så annorlunda Stockholm är i mina ögon nu, en helt annan värd. En vardag.

stockholm

Februari

Precis i början av februari fotades vi för Sisters in Law. Kan inte se på dessa bilder utan att frysa. Vi lyckades pricka in en så kall dag, hörni. Femton minus. Har skidställ, mjukisbyxor och rejäla skor under kjolen. Var så kall att min hud tillslut smälte in med min vita spetsbody.

sisters in law+bröllop+umeå
bröllop+sisters in law+umeå

Jobbade mina sista dagar på mitt gruppboende, åkte bussen ut mot Ersmark innan solen ens gått upp. Beundrade vintern en sista gång. Så som Norrland har vinter, det händer inte på samma sätt här i Stockholmstrakterna. Där uppe slår av på tempot lite, lugnar staden. I Stockholm blir det stopp på E4:an där plogbilar fastnar bland ilskna tutor och stressade pendlare. Kanske kommer jag sakna vintern i år.

norrland+umeå+vinter

Fjortonde februari flyttade jag från Umeå. Gick på redovisning, åkte hem till Johan och Jonte, packade, tog bussen till flygplatsen och lämnade. Den dagen kommer alltid vara hälften glädje, hälften sorg.

umeå universitet

Men, att kunna vara med på födelsedagar igen - underbart! Charlie fyllde hela TJUGOETT. Lägg av. Att jag blir tjugofem om knappt en månad, okej, jag tar det. Att min lillebror snart är tjugotvå, dock. Pallar inte.

födelsedag

Mars

Månaden jag glömde hände. I kalendern står det att jag fick nytt jobb, flög till Umeå för en sista redovisning. Den tredje mars besökte jag och Johan Uppsala, och tre dagar senare flyttade jag till Danderyd. Hade fortfarande helixring! Hur kan jag glömma.

Jag, Love och Johan gjorde den mest brutala prototypen av Antagning.se, har aldrig sett något värre. Men så var vi alla väldigt redo för att hoppa av utbildningen, det blev som det blev. Jag är inte missnöjd, men lite nyfiken på vad som hänt om jag fortsatt plugga. När sista kursdagen var kommen möttes vi i Umeå en sista gång för att redovisa, knyta lösa knutar och säga hejdå studentlivet. Det var vårväder för första gången på året, jag njöt.

April

April var en stor månad för mig. Det var tiden då det gick att vara utomhus igen, Stockholm blev ljummet, solnedgångarna började infinna sig på kvällarna istället för eftermiddagarna. Jag njöt. Över mitt nya liv, min stad, värmen.

stockholm+riddarholmen

Jag och Johan åkte Irland runt! Här började jag blogga också, och min resa genom Irland finns dokumenterad här!

DSC03650.jpg

Avslutningsvis flyttade jag till Bromma, hit där jag bor nu. Såhär såg det ut när jag flyttade in!

bromma

Maj

I maj kom värmeböljan, den som präglade hela denna sommar. Kan ganska enkelt sammanfatta hela månaden såhär:

humlegården stockholm

Med ord: en lugn månad, mycket parkhäng och många glassar. Många solnedgångar från olika platser runt om Stockholm. Som Slussen, till exempel.

slussen stockholm+solnedgång

Juni

På impuls åkte Johan och jag på semester till Västkusten över ett dygn. Såg solnedgången gå ner i Smögen, en kväll jag kommer ihåg så väl.

smögen+västkusten+solnedgång

Hej från Kosterhavets nationalpark!

kosterhavet

Väl hemma jobbade jag. Brände mig rejält. Åkte på kollo med jobbet, det mest bedrövliga kollo jag vart på (utan teckning, utan internet), såg fotbolls-VM på en trasig iPhoneskärm, gick kvällspromenader i stan, firade Johan och Linnea i förtid. Grillade i trädgården. Firade midsommar på jobbet och funderade på att sluta. Det vet ni ju nu att jag också gjorde. Minns inte om juni var bra, tror det var okej.

Få rätt väder på resan - så gör du

Det kan vara en pina att boka en resa, längta till det är dags för avfärd, spendera tid på tåg, buss, flyg, bara för att komma dit och inse att vädret är helt fel. Är hela semestern förstörd nu? När jag var yngre kunde hela min utflykt vara förstörd om det inte var sol ute, om det inte var njutbart. Det spelade ingen roll att jag för första gången stod i London, första gången på vandrande fot utan mina föräldrar. Det enda jag kunde tänka på vad hur tur jag hade som fått sol. 

london+arnos grove

Jag gillar fortfarande inte regn, det är endast mysigt när man är hemma och sitter i soffan med en varm oboy i högsta hugg. Men jag har ett knep som gör mig helt oberoende av vädret när jag reser - jag slutar bry mig. Istället för att sura över mörka moln ser jag saker från den positiva sidan: är det molnigt så blir det bättre bilder, är det blåsigt blir det inte lika varmt i stekande sol eller under vinterjackan. Det finns liksom inte mycket som kan ta ifrån mig den där känslan av att uppleva nya saker, att utforska ett nytt ställe. Jag gillar den egenskapen, jag är stolt över mig själv för att jag har den. Jag skulle ändå vilja påstå att jag varit sjukt väderberoende, det var liksom inte acceptabelt att gå i jacka eftersom jag rest till SPANIENS HÖGSOMMARVÄRME.

Med detta har jag även fått en stor fördel vad gäller mitt resande. Jag kan åka vart som helst, när som helst. Gone are the days när jag endast kunde utforska Sverige tre månader om året. Hejdå till alla fullproppade turistattraktioner under Portugals högsäsong, här kommer jag tomma torg och obefintliga köer! Allt detta för att jag slutat se solen som det enda rätta vädret, allt har sin fördel. Om du är lite knäpp som jag, och måste utnyttja varje sekund i en stad, se regnet som ett tecken på att göra en inomhusaktivitet du inte skulle gjort om det var torrt ute. Jag lovar, börja tänka lite mer positivt om alla sorters klimat och du kommer kunna pricka rätt väder på din resa varenda gång.

riga+ to do riga+riga old town
Studieavbrott - ett halvår senare

Det är nu drygt ett halvår sedan jag avbröt mina studier på universitetet. Att det är sex månader som gått är för mig helt otroligt. Hur? Jag vet inte ens om jag tycker att det gått snabbt eller långsamt, det har varit både och på samma gång. Att sluta skolan var ju något som gick från idé till handling på så få dagar. Från januari till februari flyttade jag sextio mil söderut, slutade plugga och började jobba. Och när jag ser tillbaka på det såhär så är det helt sinnessjukt hur mycket jag förändrats, och framför allt växt, under min tid i Stockholm.

Jag flyttade in i ett litet, litet rum i en lägenhet i Danderyd när det blev mars. Jag hade precis börjat ett nytt jobb, lärde mig röda linjen i huvudet, lärde mig vilka bussar som gick västerut mot Spånga. En regnig dag i mars tog jag bussen från Danderyds sjukhus för ett allra första möte som webbdesigner, fullt övertygad om att jag skulle falla plattare än en pannkaka. Ni vet känslan när hjärnan åker Kaffekopparna och hjärtat frittfall? Det var min mentala status just då, jag tror det var en torsdag. Men allt gick bra, och hemsidan blev en hemsida.

Mitt frilansande rullade på, trögt, men framåt. I april började jag skriva för Sisters in Law, i maj bestämde jag mig för att starta upp min blogg på riktigt, rev av en roadtrip på Irland. Under juni och början på juli rattade jag extremt mycket jobb, resande, frilansande och min mentala hälsa. När min semester inföll i juli var det första gången på länge, länge då dagarna inte fylldes av stress och ångest. Jag tänkte att det är ju såhär jag ska leva. Under mina semesterveckor kunde jag ägna min tid åt det jobb jag ville, samtidigt som jag hade en fritid. Underbart. Det var ju inte så att jag hade en tillräckligt stor inkomst från mitt företag för att sluta, egentligen, men min magkänsla har verkligen aldrig varit starkare. Mitt motto är, och har alltid varit, det löser sig.

I mitten av augusti, nyligen tillbaka från semestern, så sa jag upp mig.

September kom och så gjorde även jobben; jag börjar layouta för ett mäklarföretag, utökar med Sisters in Law, jag börjar designa fler webbsidor, går arbetsintervju med en designbyrå och börjar arbeta för dem. Det råder inget överflöd av pengar, men jag klarar mig på min inkomst från mitt egna företag.

Då och då kan jag ifrågasätta mig själv och mitt val. Var det verkligen rätt beslut? Mitt svar blir alltid ja, det var så otroligt rätt. Det var aldrig ett självklart val, jag hade så gärna stannat kvar om det inte vore för att jag slutade utvecklas. Jag kommer aldrig få tillbaka min sista tid på universitetet, mitt sista år i Umeå, men det finns ingen heller en chans i universum att jag skulle utvecklats lika mycket där som jag gjort här i Stockholm. För det är jag otroligt tacksam, för att jag idag har en början på en fin karriär, för att mitt beslut som fattades på min magkänsla höll, för att min magkänsla är grym. Att våga lita på mig själv är något som jag lärt mig att värdera högt, och förhoppningsvis kan det här kanske inspirera någon av er till att lita mer på sig själv och våga forma livet efter vilja och inte rädsla. För vet ni vad, hörni, det löser sig.

DSC01849.jpg

<a href="https://www.bloglovin.com/blog/19654203/?claim=98vu8djt5gn">Follow my blog with Bloglovin</a>

Res på ditt sätt, inte någon annans

Oktober, 2. Tisdag.

Att inte embracea varenda dag av en resa är typ socialt förbjudet. Jag förstår tänket; under en kortare vistelse vill man inte missa något. På många plan håller jag ju även med, och de som rest med mig tycker ofta att jag har ett ganska högt tempo när jag rör mig mellan mina bucket list-punkter. Det är ju endast för att jag har det kortaste tålamodet och hatar allt vad museum heter. Men så vill jag också hinna ta in allt, liksom uppleva allt kul som går att uppleva. Det känns väl ganska logiskt, det känns som standard när man reser någonstans. På den här resan har jag två dagar i Bergen, en liten layover innan jag åker vidare hem till Sverige, ni vet. Tanken var att kräma in allt vad Bergen är under dessa två dagar och bara köra. Men så, efter fyra riktigt intensiva dagar i Frankrike och en full resdag så kände jag idag bara nej. Så jag gjorde den totala motsatsen. Jag har lyckats ta mig ut på två promenader, and that’s it. Hela jag är totalt slut, trött på att resa och få nya intryck och möta nya människor.

stockholm+tele2+photo+location

Jag är en solklar introvert. Och som introvert krävs ofta egentid, och mitt fall är inget undantag. Detta är något jag ju vet, och är noga med att få till i vardagen. Men så är jag ute och reser, och hela min logiska hjärna försvinner ut genom flygplansfönstret. Jag ska kräma på så inåt och vara ute så länge solen står på himlen, åtta fulla dagar i rad. Men nej, inte ens jag blir av med mina introverta drag bara för att jag lämnar min vanliga vardag. Så idag stannade jag på mitt hostel fram tills eftermiddagen. Kände mig astråkig, fick ångest, kände mig dålig som inte tog vara på denna fina stad. Fick även höra en hostelkompis kommentera mitt val av dagsaktivitet, kände ännu lite mer ångest. Tänkte att jag går ut och ser solnedgången, så gör jag något. Tänkte direkt efter hur stört det är att jag ska ta från min egentid för att pleasea omgivningen.

Att inte ta vara på varje jävla sekund av en resa är totalt oförståeligt för en del. Jag har alltid fått höra det, eftersom jag är den jag är. När jag inte var solbrun nog efter en resa till Teneriffa blev jag ifrågasatt varför jag inte tagit vara på solen, fast jag har soleksem. När allt jag vill är att ta en timmes vila på boendet finns det en liten elak person inom mig som försöker tvinga mig ut. Det är inte förens jag börjat resa mer frekvent som jag insett att jag inte bara kan plocka fram en liten Supersophie varje gång jag reser. Och den uppenbarelsen är bara så otroligt skön, nästan befriande. Att resa ska vara nice, och vad nice är beror från person till person. You do you, man. Jag älskar att upptäcka nya platser mer än typ allt annat, men jag vill göra det på ett sätt som passar mig. Det borde alla. Embracea dina resor på ditt sätt, inte så som någon annan tycker att du borde.

stockholm+tele2+photo+location

Foto av Johan

Stockholm genom någon annans ögon

Jag är en typisk hemmablind person. Det är otroligt lätt för mig att låta det som finns runtom mig trängas bort. Vilken är en riktig pers, för jag har riktigt svårt för att acceptera att jag inte kan upptäcka varenda liten millimeter av den stad jag befinner mig i. När jag reser är jag en kvantitet före kvalitet kinda gal, genom åren har jag fått träna bort detta. Landa i tanken att det är fysiskt omöjligt att springa runt från sju på morgonen till tio på kvällen. I allt jag gör är jag som effektivast under tidspress. När jag bodde i San Francisco fick jag det mesta på min bucket list gjort under de sista två månaderna, när jag läste filmkursen på universitetet gjorde jag min film under de tjugofyra sista timmarna. Den blev sådär, men godkänd.

Sedan början av tonåren har jag titt som tätt besökt Stockholm, det har alltid varit min stad. På alla möjliga sätt och vis ligger Norrköping närmare Katrineholm än vad Stockholm gör, det tar dubbelt så lång tid med tåg. Eftersom min hemstads utbud av shopping var H&M, Kappahl, Lindex valde jag och mina vänner ofta att strosa ner på stan i någon annan stad än Katrineholm. Mina vänner röstade på Norrköping, jag på Stockholm. Varje gång. När jag blev större tog jag tåget till huvudstaden själv, gick runt; Södermalm, Centrum, Östermalm, ibland upp mot Vasastan. Ville ta in så mycket som möjligt, jag hade bara tiden tills tåget skulle gå hem igen.

Idag bor jag i Stockholm, och precis som i San Francisco så lever jag ett vardagligt liv. Som om det vore vilken stad som helst. Det blir ju så för alla, det förstår jag, annars orkar man nog inte. Men då och då får jag påminna mig själv att den här staden är värd att upplevas, och att jag har den chansen - varje dag. Ibland får man ta av sig sina egna, hemmablinda glasögon, och ta på sig någon annans; kanske en turists, eller någon som bara har veckor kvar i sin stad; för att gå ut, uppleva, utforska.

Ett liv i rymden

Det ligger chokladbollssmet i hela mitt kök. Min elvisp har fem växlar med en och samma hastighet - jävligt fort. Det blir ett moln av kakao, havregryn, vaniljsocker varje gång jag ska mixa ihop ingredienserna med smör och kaffe. Nu står elvispen kvar på ekskivan, visparna fortfarande i, chokladbollssmet slungad omkring.

Jag har försökt skriva om det här så otroligt många gånger den här veckan. Inte det om chokladbollar, om vardagen. Men hur jag än har vridit och vänt så är det alltid något som jag inte riktigt kan förklara, och då känns det med ens meningslöst. Men så måste något komma ut också, vare sig det är lite i taget eller allt på en gång. Jag har en ny känsla i kroppen som jag aldrig riktigt fått ord till, en form av ångest fast en lättnad på samma gång. Det är två helt olika känslor, jag vet. Den senaste veckan har varit så upp och ner att allt i min lilla kropp har blandats ihop och blivit ett, ingen tid till att bearbeta och separera någonting.

sophie+zetterberg

I måndags var jag påväg mot ett heltidsjobb som grafisk formgivande på ett riktigt fett företag. Sjukt nervös och otroligt glad blev det en del att tänka om - tidiga morgnar, kontorsplats. Som ni kanske kan lista ut blev det ju inte riktigt så. Istället var allt bara kaosigt, som om hela mitt liv flöt runt i rymden utan någon som helst anknytning till något. Ungefär hur i helvete ska jag få ihop de kommande dagarna, veckorna. Bara osäkert. Förändringar gör så med mig. Jag tycker om dem, men det tar ändå sin tid för mig att vänja mig och ställa in min tankebana. Två stora livsförändringar på ett tidspann av knappt ett dygn är mer än vad jag kan hantera ordentligt.

Men som mamma alltid säger: det finns inget ont som inte har något gott med sig. Några timmar senare fick jag en förfrågan om att åka med till Frankrike för att stå modell. EH. JA. Ungefär här var min hjärna så mos att den nästan kunnat rinna ur öronen på mig. Här någonstans börjar den lättade ångesten göra sig bekant, sveper sig kring bröstkorgen. Glädje i sorgen.

Imorgon kommer Johan hem efter att ha varit i London hela veckan. Kanske valde universum den sämsta veckan nånsin att gå lös på mitt liv. De här sex dagarna känns som ett stort hål. Ingenting har hänt, tiden har inte gått, allting är förändrat. Jag har en ny känsla i kroppen, en tom hjärna. Jag har till och med glömt att ringa min pappa för att uppdatera honom om allt som hänt (förlåt). På kaklet i köket torkar chokladbollssmet fast och jag är mer än redo att lämna denna vecka bakom mig.

sophie+zetterberg

Tack älskling för bilderna. Kom hem nu.

Att låta hjärtat bestämma

Det är skolstart nästa vecka. Jag ska gå en kurs i entreprenörskap. Kommer ihåg att det var en av mina kurser på ekonomilinjen i gymnasiet också. Från kursen minns jag inte ett dugg. Hela min gymnasietid känns, för att vara helt ärlig, som tre bortkastade år. Det var sex terminer av att längta bort, sex terminer av icke-lärande. Ville inte delta, jag var en trotsig tvååring i sina bästa dagar. Om jag skulle känna efter kanske jag skulle tycka att det var synd att jag var som jag var, mina lärare hade nog en del nyttig kunskap att förmedla. Men det är dumt att älta, och jag kände inte den jag var, kunde inte lyssna på mig själv. Vem kan det i sextonårsåldern? Så jag höll mig till att göra minsta möjliga för att visa mitt missnöje i alla ekonomikurser jag var tvungen att läsa, valde bort dem jag kunde. Föreställde mig permanenta, svarta moln över min skolgång. Skulle aldrig, aldrig söka till universitetet. 

Och på något sätt är jag idag väldigt tacksam för mitt tonårsjags beteende. Jag tog studenten med en brinnande känsla att se mer av världen, testa på, jobba. Så det gjorde jag också. När universitetstankarna väl började smyga sig på var jag fast besluten med att läsa något som till fullo hade hela mitt intresse - och det blev media. En bransch som är totalt värdelös att plugga inom, jobbmöjligheterna är obefintliga. Jag fick höra det gång på gång när jag berättade för min omgivning varför jag skulle flytta till Umeå den kommande hösten. Tråkigt, tänkte jag, men jag vägrade att genomlida tre år till av en skolgång som varken passade eller intresserade mig. 

Jag är inte disciplinerad så som en människa förväntas vara. Jag är inte den stabila och sakliga, utan den som svänger om och hittar driv i mina intressen. Så att backa på en mediautbildning, att inte låta hjärtat få säga sitt, var inte ens en tanke för mig. För mig var det självklart att jag skulle lyckas, för det fanns inget annat alternativ. Det skulle inte gå att jobba med ekonomi eller juridik eller medicin, detta var bara tvunget till att funka. Så jag flyttade, gick två år på universitetet, valde att hoppa av, flyttade till Stockholm, började frilansa, fick jobb i branschen utan jobb, och fortsätter tråckla mig vidare  i denna värld. Nästa vecka är det skolstart, jag ska för andra gången i mitt liv gå en kurs i entreprenörskap. Och vem vet, kanske är det här min början på att lyckas.

bröllop+sophie+zetterberg

Foto: Zanna Metzer
(Från en fotografering med Sisters in Law + Star of Sweden i somras. Media brought be here, bara en sådan sak. Så glad för det!)

Abisko, Sverige

Solen stiger på himlen och lyser upp bergspasset där vi slagit läger. Vi äter frukost; ett ihopplock av riskakor, bars, fröknäcke, skinkost. Nedanför ligger sjön av glaciärvatten lika blå som himlen, i våra flaskor är den smälta isen lika klart som kranvatten. Iskallt. Det smakar nästan ingenting, samtidigt som det är så otroligt gott. Kanske det godaste vatten jag druckit. Härifrån är det två och en halvtimmes gångfärd till närmsta bilväg. När det som finns kvar av glaciärerna smälter och rinner ner i mastiga vattenfall på andra sidan dalen så påminner det om ljudet från motorvägarna i Stockholm. Ett konstant, monotont buller. Jag undrar vad det säger om mig, att jag är en stadsmänniska inifrån och ut? Att jag varit för lite i världens alla fjäll och naturområden? Ljudet gav mig en white noise-effekt när jag skulle sova. Det kändes tryggt.

Mellan tre berg i Abisko lär jag mig en hel del om mig själv. Mest att jag egentligen inte riktig bryr mig om jag är varm, svettig, smutsig. Med största sannolikhet är alla andra här det med. I vilket fall så har jag annat att tänka på; de höga topparna, det kristallklara vattnet, att jag klarat vandringen uppåt. Jag har semester, känner mig återhämtad, ostressad, ganska så nöjd med livet och väldigt nöjd med min tillfälliga frukostplats. 

Att jaga en comfort zone

Solen är varm mot min hud. Måndag kväll i mitten av juli, klockan är strax efter middagstidens begynnelse. Grillen är tänd, glöden påväg. Ändå, även om klockan är tidig, blir jag förvånad av hur inbjudande solen är. Försöker känna hur det känns, hur jag känns. Undermedvetet känner jag efter, är jag glad eller ledsen eller känslig eller bekväm, eller lite av varje? Jag är så jävla trött på att försöka känna, analysera. Allt som känns, i vilken kroppsdel, var i kroppen gör det ont när det gör ont i själen?

Ändå kan jag inte sluta. Skadad av alla psykologtimmar. Hör mina före detta terapeuter inom mig, frågar hur känns det och kan du beskriva hur det får dig att känna med en metafor. Det får mig att känna mer, starkare, jag lever verkligen. Vill bara få vara glad, ledsen, rastlös, omfamnad av solen. Vill kanske bara få vara, också. Utan att känna. Få en paus. För egentligen är det väl det vi alla är ute efter: En paus. Lite vila från vardagen, jobbet, städandet, donandet, livet som flyger förbi. I grund och botten vill vi bara vara, sedan spelar väl inget annat någon roll; vem vi är, vem vi älskar, vart vi är; Så länge vi får vara. Ostört, utan ifrågasättande.

Det här är min comfort zone, tänker jag. En sommarkväll med grillen tänd i min trädgård, en blandning av frilansande och fast inkomst. En satsning på min framtid, en omtanke för min nutid. Jag har kämpat så mycket för att nå det här, tryggheten. Jag hatar den, behöver den. Är beroende av att vara trygg, känna att jag bemästrar det jag äntrar, jag blir rastlös sekunden mitt mål slår in. Vill ha nya platser som blir till nya, säkra zoner. Kanske är det vad livet går ut på; Att samla comfort zones. Expandera dem. Göra entré, kriga, bemästra, börja om. Tillslut växer två platser ihop till en, blir ännu större. Jag har nog mina platser lite överallt, lite här och var. Om de finns kvar. Jag vet inte hur reglerna för att behålla tryggheten i en plats lyder. Underhåll? Kanske. Det är ju normalt att vi glömmer bort, att platser växer; blir renoverade, tvingar oss att glömma. Kan det gå så långt att en stad vi hållit så hårt om, utforskat och bestämt favoritpark i, kastar tillbaka oss på noll?

Inga comfort zone-poäng att finna här, vad god samla nya.

Jag reser nog till stor del för bli min egen trygga plats; min egen kropp, mitt eget sinne. A state of mind, och allt sånt där. Precis som när jag kommer tillbaka till Stockholm, ICA i Abrahamsberg är fortfarande väldigt litet, min grill kan fortfarande prestera bra nog för att kycklingen ska bli helt salmonellafri. Jag vill stå så säkert i mig själv att jag, var jag än är, känner mig bekant i hur jag känner, tänker, agerar. Kanske är det därför jag är så fast förankrad i mina resor. Min anledning till att fortfarande älska flygplatser utan wi-fi och förseningar och främmande språk och mat som inte är grillad på baksidan av mitt vita hus. 

The pressure of traveling more

Jag älskar att resa. Det är inget som förvånar någon. Sedan jag tog studenten för fem år sedan har jag besökt tretton olika länder på fyra olika kontinenter, bott i tre olika städer. Jag känner alltid en rastlöshet när jag stannat för länge på ett och samma ställe och vill ständigt ut och se världen, vare sig det gäller att se vad som finns femton minuter bort från där jag bor eller upptäcka en avlägsen stad utanför Chicago. Det är en känsla som får mig att utvecklas, se mer, lära mig om olika kulturer och fraser på andra språk och gatunamn i mitt kvarter och att köra på fel sida av vägen. Genom den här känslan har jag lärt mig om mig själv på ett sätt som flera års terapi inte ens varit i närheten av att ha gjort. 

Men det finns även saker som jag tråcklar med, som jag kämpar med titt som tätt. Min dåliga självdisciplin, till exempel. Och det är väl där min blogg kommer in, på nåt vis. Jag vill pusha mig själv - till att resa mer, till att prioritera mina resor framför annat. Jag faller in i kategorin "jobbar bäst under press", alltså mot deadline. Därför känns det rimligt för mig att pressa mig till att resa, hur onice det än låter. Jag vill pressa mig själv till att leverera bra texter och resor här, så att jag kan utvecklas inom skrivande och prioritera mitt resande. Låter inte det logiskt? Sen är det ju även jättekul att det finns några som tycker om det jag skriver, ser ett värde i att läsa om mina små äventyr. För jag ser allt att ni är några stycken som kikar in här! Så härligt! Lovar er att jag ska göra mitt bästa för att leverera kreativt content, snygga pics och drömmiga texter. Och resa så mycket jag bara kan, såklart! 

// I love to travel. There's no surprising there. Since my graduation five years ago, I've visited thirteen countries in four different continents, I've lived in three different cities. I feel a sense of restlessness when staying in one place too long, which makes me constantly wanting to see more of the world - whether it's a park fifteen minutes away from my apartment,  or a distant, small town outside of Chicago. It's a feeling that keeps me in constant development, giving me the opportunity to see more, learn about new cultures, about the streets of my neighbourhood, another language and to drive on the wrong side of the road. Because of this restless feeling, I've learnt more about myself than years of therapy has ever done. 

But there are still things about me that I struggle with. My slightly bad self discipline, for example. And I think this is where my blog enters the scene, in some way. I want to push myself - to travel more, to prioritize my savings toward travels. I fall into the category of those who perform best under pressure. And that is why, I shall pressure myself to travel more, even though it might sound a bit unpleasant. But I want to pressure myself into develop my writing and put my travels first. Because that's what makes me happy. Logical, isn't it? Obviously, it's a huge bonus that you guys seem to enjoy my writings. Yes, I've seen you're a bunch that's been checking in here! That's lovely! I promise I'll make my best to deliver creative content, sick pics and dreamy texts. And, travels just as much as i can possibly handle!