Att vara för gammal

Jag har officiellt vandrat in i åldern då jag börjar bli för gammal för vissa saker. Några av punkterna ser jag tillbaka på med ett halvhjärtat leende, men mest med lättnad: som att vara arton och ha noll hämningar på Harrys klibbiga dansgolv, medans jag hade en pågående bucket list på hur många städer jag festat i (jag är väl uppe i kanske tio stycken, det är ytterst tveksamt om yngre jag hade varit stolt). Sådana grejer förlorar jag ingen sömn över direkt, även min universitetsperiod av att festa all day, err day är något som känns ok att inte leva kvar i.

Men så har jag mina tankar, de flesta om resor, som kilat sig fast sedan länge tillbaka. Säkert tio år; De saker jag troligtvis aldrig kommer genomföra. Jag vet att det helt beror på hur jag väljer att leva mitt liv, men konflikten i att vilja leva två olika liv är i ständig strid. Jag vill resa, ha ett working holiday-visa Australien, Nya Zeeland. Åka på språkresa till Spanien och hålla min lilla reseblogg vid liv.

Som ni vet är mitt liv inte så idag. Det var allt jag drömde om som tonåring, det gjorde ont i mig - Så gärna ville jag se världen. Jag är ju inte den som reser sällan, även idag, det vet jag ju. Men i och med min kärlek till min nystartade karriär, och allt jag vill ge den, så slog det mig häromdagen att jag nog aldrig kommer åka till Spanien på språkresa. Jag etablerar mitt liv här i Stockholm, och jag är redan tjugofem år gammal. Och den tanken gör mig så ledsen, så uttömd på framtidshopp.

Så jag tvingar mig själv, här idag, att tänka om. Jag har en otrevlig vana av att tro på evigheten; Det är nu och för alltid. Även för en person som mig, som för fem år sedan faktiskt bodde utomlands, är det så enkelt att falla in i en vana; Att göra livet till en rutin. Jag må vara för gammal för att hälla i mig drinkar av oklart innehåll (för att inte tala om lilla hjärtat som inte ens tål spriten längre), men inte kan jag väl vara för gammal för att uppleva livet så som jag vill det? Idag bygger jag ett liv i Stockholm, om ett år kanske i Rom; Jag är ju ändå bara tjugofem, varför ska jag låta fötterna gro fast när the best is yet to come? Och även om de gör det, ja, då är det väl bara att börja gräva. Än är jag inte redo att ge upp mina drömmar.