Stockholm genom någon annans ögon

Jag är en typisk hemmablind person. Det är otroligt lätt för mig att låta det som finns runtom mig trängas bort. Vilken är en riktig pers, för jag har riktigt svårt för att acceptera att jag inte kan upptäcka varenda liten millimeter av den stad jag befinner mig i. När jag reser är jag en kvantitet före kvalitet kinda gal, genom åren har jag fått träna bort detta. Landa i tanken att det är fysiskt omöjligt att springa runt från sju på morgonen till tio på kvällen. I allt jag gör är jag som effektivast under tidspress. När jag bodde i San Francisco fick jag det mesta på min bucket list gjort under de sista två månaderna, när jag läste filmkursen på universitetet gjorde jag min film under de tjugofyra sista timmarna. Den blev sådär, men godkänd.

Sedan början av tonåren har jag titt som tätt besökt Stockholm, det har alltid varit min stad. På alla möjliga sätt och vis ligger Norrköping närmare Katrineholm än vad Stockholm gör, det tar dubbelt så lång tid med tåg. Eftersom min hemstads utbud av shopping var H&M, Kappahl, Lindex valde jag och mina vänner ofta att strosa ner på stan i någon annan stad än Katrineholm. Mina vänner röstade på Norrköping, jag på Stockholm. Varje gång. När jag blev större tog jag tåget till huvudstaden själv, gick runt; Södermalm, Centrum, Östermalm, ibland upp mot Vasastan. Ville ta in så mycket som möjligt, jag hade bara tiden tills tåget skulle gå hem igen.

Idag bor jag i Stockholm, och precis som i San Francisco så lever jag ett vardagligt liv. Som om det vore vilken stad som helst. Det blir ju så för alla, det förstår jag, annars orkar man nog inte. Men då och då får jag påminna mig själv att den här staden är värd att upplevas, och att jag har den chansen - varje dag. Ibland får man ta av sig sina egna, hemmablinda glasögon, och ta på sig någon annans; kanske en turists, eller någon som bara har veckor kvar i sin stad; för att gå ut, uppleva, utforska.