Ett liv i rymden

Det ligger chokladbollssmet i hela mitt kök. Min elvisp har fem växlar med en och samma hastighet - jävligt fort. Det blir ett moln av kakao, havregryn, vaniljsocker varje gång jag ska mixa ihop ingredienserna med smör och kaffe. Nu står elvispen kvar på ekskivan, visparna fortfarande i, chokladbollssmet slungad omkring.

Jag har försökt skriva om det här så otroligt många gånger den här veckan. Inte det om chokladbollar, om vardagen. Men hur jag än har vridit och vänt så är det alltid något som jag inte riktigt kan förklara, och då känns det med ens meningslöst. Men så måste något komma ut också, vare sig det är lite i taget eller allt på en gång. Jag har en ny känsla i kroppen som jag aldrig riktigt fått ord till, en form av ångest fast en lättnad på samma gång. Det är två helt olika känslor, jag vet. Den senaste veckan har varit så upp och ner att allt i min lilla kropp har blandats ihop och blivit ett, ingen tid till att bearbeta och separera någonting.

sophie+zetterberg

I måndags var jag påväg mot ett heltidsjobb som grafisk formgivande på ett riktigt fett företag. Sjukt nervös och otroligt glad blev det en del att tänka om - tidiga morgnar, kontorsplats. Som ni kanske kan lista ut blev det ju inte riktigt så. Istället var allt bara kaosigt, som om hela mitt liv flöt runt i rymden utan någon som helst anknytning till något. Ungefär hur i helvete ska jag få ihop de kommande dagarna, veckorna. Bara osäkert. Förändringar gör så med mig. Jag tycker om dem, men det tar ändå sin tid för mig att vänja mig och ställa in min tankebana. Två stora livsförändringar på ett tidspann av knappt ett dygn är mer än vad jag kan hantera ordentligt.

Men som mamma alltid säger: det finns inget ont som inte har något gott med sig. Några timmar senare fick jag en förfrågan om att åka med till Frankrike för att stå modell. EH. JA. Ungefär här var min hjärna så mos att den nästan kunnat rinna ur öronen på mig. Här någonstans börjar den lättade ångesten göra sig bekant, sveper sig kring bröstkorgen. Glädje i sorgen.

Imorgon kommer Johan hem efter att ha varit i London hela veckan. Kanske valde universum den sämsta veckan nånsin att gå lös på mitt liv. De här sex dagarna känns som ett stort hål. Ingenting har hänt, tiden har inte gått, allting är förändrat. Jag har en ny känsla i kroppen, en tom hjärna. Jag har till och med glömt att ringa min pappa för att uppdatera honom om allt som hänt (förlåt). På kaklet i köket torkar chokladbollssmet fast och jag är mer än redo att lämna denna vecka bakom mig.

sophie+zetterberg

Tack älskling för bilderna. Kom hem nu.