Att jaga en comfort zone

Solen är varm mot min hud. Måndag kväll i mitten av juli, klockan är strax efter middagstidens begynnelse. Grillen är tänd, glöden påväg. Ändå, även om klockan är tidig, blir jag förvånad av hur inbjudande solen är. Försöker känna hur det känns, hur jag känns. Undermedvetet känner jag efter, är jag glad eller ledsen eller känslig eller bekväm, eller lite av varje? Jag är så jävla trött på att försöka känna, analysera. Allt som känns, i vilken kroppsdel, var i kroppen gör det ont när det gör ont i själen?

Ändå kan jag inte sluta. Skadad av alla psykologtimmar. Hör mina före detta terapeuter inom mig, frågar hur känns det och kan du beskriva hur det får dig att känna med en metafor. Det får mig att känna mer, starkare, jag lever verkligen. Vill bara få vara glad, ledsen, rastlös, omfamnad av solen. Vill kanske bara få vara, också. Utan att känna. Få en paus. För egentligen är det väl det vi alla är ute efter: En paus. Lite vila från vardagen, jobbet, städandet, donandet, livet som flyger förbi. I grund och botten vill vi bara vara, sedan spelar väl inget annat någon roll; vem vi är, vem vi älskar, vart vi är; Så länge vi får vara. Ostört, utan ifrågasättande.

Det här är min comfort zone, tänker jag. En sommarkväll med grillen tänd i min trädgård, en blandning av frilansande och fast inkomst. En satsning på min framtid, en omtanke för min nutid. Jag har kämpat så mycket för att nå det här, tryggheten. Jag hatar den, behöver den. Är beroende av att vara trygg, känna att jag bemästrar det jag äntrar, jag blir rastlös sekunden mitt mål slår in. Vill ha nya platser som blir till nya, säkra zoner. Kanske är det vad livet går ut på; Att samla comfort zones. Expandera dem. Göra entré, kriga, bemästra, börja om. Tillslut växer två platser ihop till en, blir ännu större. Jag har nog mina platser lite överallt, lite här och var. Om de finns kvar. Jag vet inte hur reglerna för att behålla tryggheten i en plats lyder. Underhåll? Kanske. Det är ju normalt att vi glömmer bort, att platser växer; blir renoverade, tvingar oss att glömma. Kan det gå så långt att en stad vi hållit så hårt om, utforskat och bestämt favoritpark i, kastar tillbaka oss på noll?

Inga comfort zone-poäng att finna här, vad god samla nya.

Jag reser nog till stor del för bli min egen trygga plats; min egen kropp, mitt eget sinne. A state of mind, och allt sånt där. Precis som när jag kommer tillbaka till Stockholm, ICA i Abrahamsberg är fortfarande väldigt litet, min grill kan fortfarande prestera bra nog för att kycklingen ska bli helt salmonellafri. Jag vill stå så säkert i mig själv att jag, var jag än är, känner mig bekant i hur jag känner, tänker, agerar. Kanske är det därför jag är så fast förankrad i mina resor. Min anledning till att fortfarande älska flygplatser utan wi-fi och förseningar och främmande språk och mat som inte är grillad på baksidan av mitt vita hus.