Bland berg

Av Irlands kringelikrokiga snirkelbergsvägar blir jag åksjuk.

Påväg mot Dublin är det för en gångs skull motorväg. I sex dagar har vi förlitat oss på gropiga, krokiga vägar med en maxhastighet på hundra men som det knappt gått att hålla sextio på. Det är den ena vägen efter den andra, och vi har fått lära oss att Google maps inte alltid vet vilken väg som är den snabbaste. Om den långa vägen ser bredare ut på kartan, så ät det oftast den som håller högst tempo.

Innan vi byter ut naturen mot stadsmiljö för våra sista dagar åker vi upp i bergen igen. Här är vägarna ojämna och förutsägbara. Aldrig förut har jag haft svårt för att åka bil men i bergen blir jag illamående. Sakta men säkert slår det lock för öronen, nästan så att jag inte märker det förens jag sväljer och det dunkar till av bilbuller och motorljud när trycket försvinner igen.

Det är så otroligt och sinnessjukt fint vid bergspassen, overkligt hur det finns såna här platser. På nåt sätt blir illamåendet värt det, och det gör inte så mycket att mitt 3G på mobilen är inkonsekvent och mindre pålitligt än SJs avgångstider. Det är skönt att ha en stund utan att kunna scrolla planlöst på Instagram.

Jag tycker om att se på när Johan springer upp och ner för bergsluttningen i jakt på det bästa fotot. Själv sitter jag fast vid datorn, men av egen vilja. Jag är klyschan som skriver bäst när det är en fin miljö omkring mig. På vägen ner ler vi båda, nöjda med att vi åkt upp till bergssjön. Han för att han fått bra bilder, jag ler åt tanken av mitt halvfyllda skrivdokument. Det är många s-kurvor ner mot Dublin, men det gör inget.

Av Irlands kringelikrokiga snirkelbergsvägar mår jag bra.