Tallbergsbroarna, Umeå

Vi är påväg mot Tallbergsbroarna utanför Umeå. Det är en väldigt frostig, och hal, söndagseftermiddag när vi ger oss ut i Västerbotten. Friheten att ljuset dröjer sig kvar till strax efter halv fyra i mitten på januari är underbar, nästan snudd på lyrisk. Om tio dagar är det ytterligare en timmes mer ljus på vår himmel. Även fast vi åker halv tolv så har vi gott om tid, men jag måste erkänna att decemberstressen ligger kvar i bakhuvudet, som om jag blivit hjärntvättad av den mörka perioden av året. Snön har kommit på riktigt nu, och vallarna avlöser varandra efter varje vägskäl.

Men vi är äventyrssugna, så vi styr in mot landet. Kör fel, hittar en ny väg, kommer tillbaka dit vi körde av mot fel håll, kör rätt. Det är jag som kör, och där väg blir bro så missar att vi är framme. Så jag fortsätter, tills Johan säger jag tror vi är här och jag får gott hålla med när jag bromsar in och tittar till sidan. Vi är så högt upp.

Först försöker vi ta oss upp på den avstängda bron, den som är täckt av snö och vars väg skogen har försummat. Vi får snö i skorna, tassar på skoterspår, får snö upp till vaderna. Sen ser vi oss besegrade av vintern och tar oss upp på vägbron istället. Det kommer knappt några bilar så vi kan gå fritt, titta ner, få overklighetskänslor och kasta snö ner mot den frusna älven. Säga vi får försöka komma tillbaka hit om vi är kvar i Umeå under sommaren, tänka att det kommer nog troligtvis inte hända och det känns både bra och dåligt. Så som det känns alltid nu, en skräckblandad längtan till månaderna som väntar.