Hand i hand med ångesten

Hur skulle min värld se ut utan ångest? Jag undrar om jag någonsin får veta. Det är inte bara de bra, utan både de bra och de dåliga upplevelserna som formar oss till de personer vi blir. Det tror jag starkt på. Vissa snedsteg har format mig som inget annat kunnat, mina dåliga beslut har lärt mig att kunna göra om för att göra rätt. Men hade jag verkligen behövt lära mig det jag lärt mig, om ångest inte fanns? Hade jag verkligen behövt lära mig hur jag ska bryta ner tankesnurror till en liten pluttetanke? Hade jag behövt jobba lika mycket med mig själv för att våga ta mig an världen?

De säger att man uppskattar allt lite mer om man kämpat för det, om man verkligen förtjänat det. Jag kan undra om jag hade uppskattat mina risker mer om jag inte haft ångesten: de vardagliga sakerna, de stora händelserna, nya städer. Till viss del är jag beredd att hålla med det som sägs, ångesten minskar för varje gång jag gör något jag en gång redan gjort, och jag njuter mer av det jag lär mig klara av. Men allt det som bara händer en gång, då? Aldrig nånsin kommer jag få åka på min första resa själv igen, inte heller flytta till Stockholm. Eller känna pirret av att klippa mig korthårig, utan att ångesten är där.

Det som gnor i mig mest är de saker jag aldrig vågade uppleva, och det som jag kommer säga nej till för att ångesten blir för stor. Jag vet att även fast jag kan bryta ner tankesnurrorna till obetydliga, små ord och ha en inre terapeut hjälpa mig vända det negativa till positivt kommer den processen alltid vara närvarande. För varje ny jobbmöjlighet kommer glädje, ångest, tankeprocess. Att köpa min första lägenhet kommer vara lycka, tryck över bröstet och stulen energi. Jag har accepterat att det är jag och ångesten genom livet, hand i hand tills slutet. Men ibland kan jag inte låta bli att stanna upp, lossa lite på mitt handgrepp och försöka visualisera det: Hur skulle min värld se ut utan ångest?

Foto av Johan