Röda linjen norrut

Vid Tekniska Högskolan går hundratals människor av på perrongen. De med NK-kassar, en tjugoåring med AIK-halsduk, kontorsarbetare med sina portföljer. Kanske kommer de direkt från kontoret, kanske blev det en långarbetsdag. Vagnen blir nästan tom, kvar står jag med fötterna brett isär för att inte ramla när tåget tar fart vidare mot Danderyds sjukhus. Vid Universitetet går tillräckligt många av för att jag ska kunna sätta mig men jag väljer att stå kvar, även om det mellan Universitetet och Bergshamra är några minuter.

De ställer sig upp, passagerare som gör sig redo att gå av, gå hem eller kanske hem till någon annan. Redan vid stoppet innan reser de sig, stapplar till när tåget hastigt, hackigt ökar i takt. Ställer sig framför dörren. Möjligtvis är det Stockholmsstessen som gnor inombords. Att alltid vilja vara först. Då och då stryks jag med, och ibland, som nu, står jag istället utanför stressens räckvidd och studerar folkmassan som tränger sig mot varandra, utan hänsyn för grannens personliga sfär men väl medveten om att skydda sin egen. Tåget rullar in vid min slutstation och folkmassan trycker sig ut och löses upp likt lerkrukor när de når golvet; snabbt och explosivt, åt alla håll. Jag går hem, vetandes att morgondagen kommer vara liknande. Människor med smart klädsel, finskor, sportlagshalsdukar. Folkmassor som trängs ihop vid påstigning, splittras på perrongen. Kanske blir jag en av dem.