Ett sammanhang

Jag har alltid flyttat till en ny stad eftersom jag saknat viljan att bo kvar i min gamla. Det har alltid funnits en anledning till att flytta, en orsak till att inte stanna kvar. Nitton år gammal flyttade jag till San Francisco för ett liv utanför min lilla, trångsynta, fördomsfulla hemstad. Ett år senare flyttade jag tillbaka på grund av saknad, en saknad av familj och gemenskap jag inte hade i en stad dit jag kommit och inte känt någon alls.

Jag ville börja på universitetet, lära mig media, bli något jag inte kunde bli inom Katrineholms gränser. Jag flyttade till Umeå och blev en del av ett sammanhang, en trettio personer stor skara av enskilda individer. Här hittade jag människor att älska, vänner att bli tröstad av, vänner att skratta med, en grupp där vi stöttar varandra och där vi alla är olika men vi alla är accepterade. Då hade jag levt i tjugotre år, men det var mitt första år av att verkligen, helt till hundrafemtiofyra procent kände mig på rätt ställe i livet; rätt tid, rätt plats.

För en månad sen stod ett tjugofjärde ljus på min tårta, och jag visste ju redan då att det här är året som allt förändras igen. Jag flyttar. Från vänner, samhörighet, ett uppbyggt liv. Jag ska flytta till Stockholm, det gör mig pirrig från magen ut till tårna, det trycker bröstkorgen mot lungorna så jag blir förvånad varje gång bröstet lyfts i ett andetag. Det finns så mycket känslor och extas och tårar och planer för våren att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka och tänka, hur jag ska känna egentligen. Och kanske är det okej. Allt behöver kanske inte vara så svart och vitt; kanske har jag mitt liv i Stockholm, och kanske finns en del av mitt liv fortfarande kvar här, hos mina vänner, mitt liv, mitt sammanhang.