En stadig grund

Tåget åker förbi byn där jag växte upp. En liten förort utan för Katrineholm, jag har bara bra minnen därifrån. Nu var det var ett tag sen jag såg alla husen i dagsljus. Så också Valla IP, där pappa sprang runt med nyopererade knän och en tvååring på höften. Och vår gata, där pappa och jag åkte trettiomoppe samtidigt som mamma gick promenader med min lillebror i barnvagnen. På tomten där vi bodde står fortfarande lekstugan mina föräldrar byggde. Och så mitt rum, min affär jag byggde upp i dörröppningen, Charlie och jag i hoppgungan, han och jag dansandes framför Spice Girls. Vissa minnen kommer nog egentligen från inspelade VHS-filmer och gamla bilder i fotoalbum.

Jag kommer ihåg majbrasorna, men det är nog de brasorna jag såg efter att vi flyttat därifrån. Vi brukade åka dit för att se den brinna varje Valborg. Jag kommer ihåg öppna förskolan, hur det luktade där inne, hur vi sjöng björnen sover och hur vi fick turas om att vara björnen i mitten av ringen. Och så kommer jag ihåg en massa stillbilder från det som var. Små fragment utan kontext; mina kusiners hus, jag och morbror vid grillen i renget med varsitt paraply, målningarna på mina grannars magar en solig sommardag, hur min dåvarande kompis hällde ut min pärlplatta när jag skulle hem vid dagens slut.

Och så den varma känslan av att tänka tillbaka på mina första fyra år i livet, tanken på den fina barndomen jag hade. Och tacksamheten mot mig själv att jag kommer ihåg så mycket. Det blir som en trygghet jag inte klarar mig utan, en stabil grund att bygga från, och plötsligt känns det inte lika jobbigt om nåt går snett, det som går fel går att riva ner. Det går att göra om, göra rätt. Det går att bygga om, försöka igen. Tryggheten finns där, det finns en stadig bas att bygga mitt liv på. Den kommer alltid vara där.